Where the Action is

I helgen förklarade Money Brother krig mot vädergudarna under den bästa spelningen jag sett med bandet. Patrik Koolar gav gärnet med synten och bandet bjöd på en konsert som jag sent kommer att glömma.  Vädrets makter var sämre än någonsin men med Money brothers stöd trotsades gudarna lätt med en poncho, lite öl, goda vänners sällskap och grym musik. Dagarna i Stockholm bjöd på varierande underhållning och några av banden stack ut mer än andra.

Den största besvikelsen stod Jonathan Johansson för. Diverse tekniska problem löstes på ett mindre ödmjukt sätt och dåliga vibbar spreds från scenen. Konserten räddas av att jag fick höra mina favoritlåtar men jag är besviken på gruppen som gjorde ett dåligt och tråkigt intryck.

Olle Ljungström bjöd på mest spänning. Sittandes i en rullstol med båda benen brutna försökte Olle komma ihåg sina sångtexter med hjälp av en pärm i knät. Mellan sångerna bjöd han på tal som man inte riktigt visste vart dom skulle sluta precis som hans uppträdande.

Mest njöt jag troligen när jag lyssnade på Neil Young. Det var en fröjd att få se en så gammal vetteran i så bra form med frugan i kören. Låtarna lät minst lika bra live som de gör på plattan. Mäktigt!

Bästa intrycket fick jag från Jenny Wilson. Under första låten stod jag i öltältet och grät för att jag hade köpt en öl när jag borde stå längst fram vid scenen och dansa. Benen sprattlade likt två sparrisar och det dröjde inte länge innan ölen var uppdrucken och jag stod framme vid scenen, hajen var lös!

Fever Ray var ett av banden som jag såg fram emot mest under festivalen. Deras musik har rullat varm i bilen och låtarna är minst sagt av världsklass. När Fever Ray dessutom bjöd på en lasershow utan dess like svartnade det nästan för ögonen. Regnet och de tunga molnen skapade en magisk känsla som inte går att beskriva med ord eller fånga på film. Jag gjorde några tappra försök i alla fall som jag gärna delar med mig av.

Tack för två grymma dagar i Stockholm.

~ av mackitzo den juni 14, 2009.